Krönika

Det var bättre förr!

Det var bättre förr på kassettbandens tid. Då kunde man sitta vid sin radio och spela in sina favoritlåtar som man sen bytte med sina kompisar utan att polisen kom och tog bandspelaren.

Jag minns min första kassettbandspelare som jag fick som 10-åring. Den hade ingen radio och heller ingen anslutning till radio så jag spelade in allt med den tillhörande mikrofonen. Än idag mins jag det slamrande ljudet mellan låtarna som kom sig av att man stängde av bandspelaren medan mikrofonen fortfarande tog upp ljudet.

Alla i kvarteret gjorde sina egna blandband som man kopierade och bytte. Vem minns inte Happy Tape med blommiga etiketter i olika kulörer? En sommar fick jag för mig att jag skulle måla alla mina band i kulörta färger så jag satt på balkongen och skruvade isär dem, målade dem och skruvade ihop dem igen. Röda, blå, gula och gröna blev de. Och så luktade de. Det dröjde evigheter innan de blev luktfria, men det var ju försent att göra nåt åt.

Redan på den gamla goda tiden höjdes röster om förlorade intäkter, något som vi då inte förstod innebörden av. Ord som fildelare och nätpirater var inte påhittade men man var tidigt ute med att införa något som kom att kallas Kassettskatt för att kompensera inkomstbortfall. En avgift som skulle gå till musikindustrin och kompensera för förlorade försäljningsintäkter. Kassettskatten liksom jag finns ännu i våra dar och numera finns kassettskatten även på CD- och DVD-skivor.

Jag blev äldre och Tio i Topp ersattes av Poporama och Discorama, som ersattes av Tracks. Men bandandet fortsatte, om än mer sofistikerat. Jag och en klasskompis tog det ett steg längre och gjorde registerblanketter som vi kopierade i skolan och satte i pärmar och katalogiserade innehållet på alla band. Sen köpte vi skivor och bandade åt varandra och på så sätt kunde vi som tonåringar ha råd med dubbelt så många skivor som annars.

Nu som då grundlades skivköpen baserat på vad man lyssnade på. Hörde man en bra låt på radion ville man ha skivan. Hade inte jag råd med den så köpte kompisen den, och vice versa.

Idag har jag kvar banden, inte alla men en stor del. De målade banden är dock försvunna. Även den blå pärmen finns kvar liksom en stor del av LP-skivorna. Under åren som gått har min skivsamling genomgått en generationsväxling. De LP-skivor jag bandade en gång, betalar jag nu för när jag köper dessa som CD-skivor. Likadant är det med de gamla vinylplattorna som jag redan betalt för, då jag nu även köper dessa som CD-skivor trots att jag ju som sagt egentligen redan betalt för dem en gång.

Listan kan tvärr göras lång över de skivor jag INTE köpt (och som jag heller aldrig laddat ner olagligt) och därför aldrig kan avnjuta eftersom de är för dyra. På senare tid har det dock dykt upp nya alternativ. Billiga nätbutiker som rear ut den gamla omoderna musik som jag älskar, är ett exempel.

Bolag som säljer låtar styckvis över Internet är andra nymodigheter liksom de stora antalet nätradiostationer som sänder musik online, för att inte tala om alla de artister som tjänar sitt uppehälle genom att direkt utan mellanhänder kunna distribuera sin musik direkt till lyssnaren.

Problemet med denna utveckling är att musik- och filmindustri ofta tycks agera som den enda vägen till framgång går via vägen att sälja ett fåtal exemplar till så högt pris som möjligt. Jag tror den rätta vägen är att göra tvärtom. Det ser jag i alla fall på mig själv när jag köper fler skivor än jag tänkt mig från min billiga nätbutik som säljer gamla klenoder för 25 kr. Det åker alltid med en 3-4 skivor som jag aldrig tidigare hört talas om. Ingen klagar över detta.

Ingen klagar heller över att folk bakar sitt eget bröd trots att det innebär att de stora bagerierna varje år "förlorar" miljarder pga uteblivna intäkter. Ingen kallar detta stöld och inget bageri skulle kunna komma på tanken att kalkylera med en utebliven potentiell försäljning som en reell förlust. Med denna, något haltande jämförelse, vill jag säga att vi nog ska ta skivbolagens och filmbolagens förlustsiffror med en näve salt eftersom man med säkerhet inte kan säga att folk skulle köpt fler skivor om de inte lånade musiken. Många kanske skulle göra som jag och plocka fram de gamla kassetterna och vinylskivorna istället? Eller varför inte lyssna på radio?

En del av problemet är väl att det idag inte finns några undersökningar med fakta som otvetydigt styrker uppgifterna om utebliven försäljning eller minskad försäljning till följd av att man lånar musik av varandra. Därför står uppgift mot uppgift och båda läger står där på sina barrikader och viftar med vapen och vimplar medan de skriker för att överrösta varandra. Den som skriker högst vinner. Intressant i frågan om de som skriker på barrikaderna är att det på den ena sidan förefaller vara en yngre generation än på den motsatta. Har vi månne ett gerationskrig, och hur ser det då ut om 10 år när den äldre generationen skrikit färdigt?

Ser man till de artister som de facto lever på Internetförsäljningen och som förstått att använda Internet som en spridningskanal så är ju mönstret ett annat. De förtjänar sitt levebröd på något sätt, trots eller tack vare att folk just laddar ner och spelar deras musik. Innebär detta att skivbolag och filmbolag idag spelat ut sin roll, eller måste de hitta på nya affärsmodeller? Behövs de kanske inte längre?

Ja, det får framtiden utvisa. En sak vet vi i alla fall med säkerhet. Vissa typer av tjänster och företag blir med tiden omoderna och andra förvinner i takt med utvecklingen. Kanske har vi kommit till ett läge där utvecklingen inte går att stoppa. Idag är det inte längre kassettband eller min blåa pärm som lånas ut. Idag är det enskilda separat digitala filer som de facto inte stjäls utan istället masskopieras och sprids för vinden likt maskrosfrön. Filerna gror oxå i världens datorer likt maskrosfrön och det är i princip omöjligt att komma åt de sk fildelarna med mindre än att man då får kriminalisera stora delar av världens befolkning.

Jag kan ibland inte låta bli att tänka på en gammal T-shirt med frasen "En miljon flugor kan inte ha fel - Ät skit". Nu är det istället en miljon (och fler än så) människor världen över som delar musik med varandra. Har de rätt eller fel? Gjorde jag rätt eller fel när jag satt vid radion och spelade in mina kassettband? Var det rätt eller fel att byta dessa band med mina kamrater?

Så frågan är vem som har rätt och vem som har fel. Frågan är också vem som avgör vad som är rätt och vad som skall anses vara fel? Hur gör man om väldigt många tycker en sak är rätt medan ett fåtal tycker det är fel? Vem har då rätt och vad händer om tillräckligt många tycker att något som är olagligt borde vara lagligt. Blir det lagligt då? Eller är det den med mest pengar som bestämmer detta?

Det är inte helt lätt att svara på dessa frågor och med tiden får vi nog en titt i facit. Den som lever får se, brukar man säga. Under tiden ska jag nog plocka fram mina gamla kassettband igen och lyssna på lite Led Zeppeplin. Det som händer idag hade i alla fall aldrig hänt på kassettbandens tid. Så visst var det bättre förr?

Publicerad den 4 juni 2006 kl. 10:24

Betygsätt denna artikel:   1  2  3  4  5 

Tipsa en vän om denna artikel

Tillbaka

Foto: Bengt Bronner