Kåserier

En framtidsdröm

Året är 2025 och när jag tar närtåget ”Räbbit” till Odensbackens centrum ”Valsta”.

Det ljudlösa tåget går förbi det gamla handelscentrumets idyll som efter renoveringen av alla pittoreska hus är vackrare än förr och båten Oden ligger vid bryggan i kanalen för att gå upp till Kvismaren med turister. I Centrum Valsta står det en hel del folk och väntar på linbanan som skall gå upp till det fina friluftområdet Sandvad, kanske för lite motion eller picknick.

Jag går av tåget som fortsätter mot Hampetorp och Vingåker, en del människor skall fortsätta med elbussen ”Kalle” till Kilsmo och Brevens Bruk. På torget i centrum är det stor kommers av allehanda produkter. Jag beger mig in till tidningsredaktionen på Östernärkebladet, där tar chefredaktör Andreas Ryding emot mig och berättar om tidningens fina utveckling under åren.

Jag kan inte annat än glädjas åt den utveckling som tidningen har utvecklats till. Jag ler också vid tanken om att ha varit med om att utforma den för länge sedan. Jag bjuds på kaffe av Andreas i köpcentrets café och han berättar vidare om utvecklingen i bygden.

Kvismaren är också ett projekt som har rönt stor uppmärksamhet utomlands för dess fågelliv och dess fint anpassade hyrbostäder som smälter in i den unika miljö. Ungefär 45 personer har redan sin utkomst från Kvismareprojektet.

Jag vandrar vidare och möter borgmästaren, eller åldersmannen som det hette förr, vi hälsar på varandra medan några pojkar från Odenskolan lämnar en skrift till borgmästaren. Odenskolan har utvecklats till den bästa av alla skolor i Örebro kommun, berättar borgmästaren. Denna skrift som jag fått av pojkarna här är ett förslag på utbyggnaden av skolan. I dag hjälps vi åt för att utveckla skolan och andra lokaler för att vi alla medborgare skall trivas.

Jag undrar hur man har löst äldreproblematiken här ute och han berättar om de nya seniorhusen som byggts i trakten, Svalan, Tranan och Ekorren som exempel. Husen är anpassade för både aktiva pensionärer och för de mindre rörlig som man blir med åren.

Vinön frågar jag? Jo då Vinön som tidigare var ett sorgebarn har i dag mer innevånare än förr och det är också med den nya linbanans förtjänst. Linbanan som går 30 m över vattnet för segelbåtarnas skull var verkligen ett lyft och är en miljöanpassning då all biltrafik på ön är förbjuden. Men det finns ett antal elbilar på ön som kan lånas ut till behövande om så önskas.

Jag tackar borgmästaren för all information jag fått och är alldeles yr i huvudet av allt som hänt i denna del av bygden.

Publicerad den 2 september 2010 kl. 19:40

Betygsätt denna artikel:   1  2  3  4  5 

Tipsa en vän om denna artikel

Foto: Sune Jansson(montage)

Kåserier

I väntan på napp

I Wadköping väntar katter på fisk.

Misse sitter och väntar på att fiskarna skall dra upp firren snart.
Misse tröttnar inte medan fiskaren ser sig om besvärat.
Till sist får en av fiskarna upp en firre som Misse får.

Den som väntar på någon firre väntar aldrig för länge.

Publicerad den 13 juli 2008 kl. 21:24

Betygsätt denna artikel:   1  2  3  4  5 

Tipsa en vän om denna artikel

Foto: Sune Jansson

Foto: Sune Jansson

Kåserier

Sommaren har kommit

En bräda för konstens skull.

Konststycken kan man kalla det Stefan Krakowsky i Stora Mellösa ängnar sig åt.
Jo då han kan också, men det är inte alltid man är överens med brädan

Publicerad den 24 april 2008 kl. 11:21

Betygsätt denna artikel:   1  2  3  4  5 

Tipsa en vän om denna artikel

Foto: Sune Jansson

Denna artikel innehåller flera bilder. Klicka här för att visa bildgalleri

Kåserier

Äntligen - nu är det julkortslikt ute!

Ja, äntligen kan man utropa, precis som någon journalist gör när det ska avslöjas vem som får litteraturpriset av Svenska Akademin när det drar ihop sig till Nobelfestligheter.

En morgon som denna, dalar det ner stora vackra flingor. Ja, dalar är kanske synd att säga för på morgonen blåste det så snöflingorna gick på tvären. Nåväl, efter att noga övervägt en promenad och bultat på mig kläder och reflexvästen begick jag mig med bestämda steg ut.
Det var på sina håll mycket halt men satte man bara fötterna där det inte hade åkt någon bil, ja, då gick det bra.

Vid Talby kändes det förunderligt stilla, vinden hade avtagit och snöflingorna dalade så fint. Härligt tyst blev det också, så när som på ett gäng domherrar, som med sitt klagande läte slagit sig ner i en björk. Det var en vacker syn, där de satt med sina röda bröst och honorna med lite mer dämpad beigeaktig färg.

Ja, tänkte när jag gick där - vad underbart att få uppleva snön även detta år. Nu när det så hett debatteras om klimatförändringar att man knappast orkar ta till sig mer -då är det förunderligt att få se snön som sakta bäddar ner vårt landskap i en härligt vit tröja.

Mina tankar avbryts när en mor med barn sakta kommer ridade i ett lugnt mak, mamman på en stor ståtlig häst, barnet på en liten ponny. Vilket härligt känsla det måste vara för det lilla barnet att vara i harmoni med djur och natur tillsammans med sin mamma, man önskar att det så får förbli när vi slutar att förstöra vår jord.

När jag så går vidare, stannar jag till ibland och tittar upp mot alla dalande flingor och försöker precis som när jag var barn - se var de slutar uppåt mot himlen, alla vita tussar.
Jag kom att tänka på, med ett stygn av vemod, när jag var liten flicka och mamma sa: det är änglarna som skakar kuddar i himlen och gör så att vi får flingorna. Jag minns att det var en hisnande känsla. Nog försökte jag att se någon ängel, men inte gjorde jag det inte, men jag trodde nog allt lite på min mamma, det gjorde jag.

När jag gick på vägen vid Talby - kom jag på mig själv med att le, och med värme i hjärtat tänka; Ja, nu är det kanske min mamma som sköter en änglakudde och tillsammans med flera andra av våra vänner och kära som skakar ner flingorna till oss?

Hur som helst är det vackert med vinterlandskap, men det kan vara lite otäckt i trafiken. Hoppas att vi alla tar det lugnt ute på vägarna så vi slipper att skaka änglakuddar på ett bra tag.

Marita S Åkesson

Publicerad den 3 januari 2008 kl. 12:20

Betygsätt denna artikel:   1  2  3  4  5 

Tipsa en vän om denna artikel

Kåserier

Det vilda inpå knuten

Sakta och lite nyfiket undersökte han sin omgivning. Det var regn i luften och han blänkte så fint.

Den här kvällen slutade bättre än den börjat - allt tack vare en fin naturupplevelse som vi normalt sett inte skulle ha klappat händera åt precis.

På en större fest för några veckor sedan hade en envis huvudvärk vägrat att släppa taget om mitt huvud, vilket gjorde att jag lämnade festen redan vid 22.30-tiden.
Ett par Alvedon och med siktet inställt på en nybäddad säng hade jag beslutat mig att försöka råda bot på huvudvärken.

Sakta närmade jag mig fönstren i sovrummet och började dra ner persiennerna. Jag var klar med första fönstret och vände mig mot nästa, tittade ut på en mörk och regntynd himmel och där - plötsligt rörde sig något, en katt?

Jag blev stående med persiennsnöret i handen och såg en bredryggad grävling - kanske en hanne? - hans regnvåta päls glänste så vackert i ljuset av trädgårdslampan. Stor, stark och lugn undersökte han rabatten, tog ett par steg åt sidan, valde sen sakta att gå runt hörnet av min ateljé och förråd.

Förmodligen övervintar han under ateljén och visst får han göra det, men till våren så får vi låna en bur och flytta honom. För igelkottar vill vi ha kvar på tomten och då är inte hans sällskap så lämpligt.

Många tycker riktigt illa om grävlingar, och visst kan de ställa till en stor skada, hålla en vaken på nätterna när de slåss, uppröra oss när de äter upp en igelkott, orsaka trafikproblem men den här specialla kvällen var "min" grävling en vacker upplevelsen och kanske huvudvärken blev lite lättare i alla fall.

Marita S Åkesson

Publicerad den 28 december 2007 kl. 14:51

Betygsätt denna artikel:   1  2  3  4  5 

Tipsa en vän om denna artikel

Kåserier

Husvagnssemester - två

Ja då var det dags att åka ut med husvagnen igen.

I år ställdes kosan söder ut, ända till Karlsborg, Vetskapen att inte ha så långt hem kändes säkert. I år hade vi följe, släktingar med egen husvagn om något skulle hända.

Vädret hade vi följt på TV så det skulle vara fint sades det. Ett aber var när vi kom till platsen vi anvisades, den var så det jätteblött men med gemensamma krafter kunde vi ställa upp ekipagen.

Det har jag lärt mig, det heter ekipage, fint skall det vara. I år hade inte frugan hela bohaget med så det fans utrymme till att röra sig.

Förtältet? ja. Jo då det kom upp med visst besvär, lite vända på saker och ting och hjälp av släktingarna så fixade det sig också. Så nu kände jag mig som en expert. Cyklar hade vi med oss och med dem kunde vi bese omgivningarna.

Mycket att bese fanns det här i Karlsborg och fina broschyrer med kartor så att vi inte skulle missa något. Karlsborgs fästning med museum besöktes, mycket intressant var det, så lite utav staden också. Broöppning vid Göta Kanal är ju alltid intressant att se då seglare och andra åker kanalen fram.

Så en dag skulle vi bada och för att inte vara badkruka så slängde jag mig i det kalla vattnet i Borasjön. Väl uppe på land sa min hustru, vad har du för brunt på kroppen. Ja, jag hade någon fet brun hinna på mig, vad var det. Det hade regnat ganska mycket i sommar så det var ytskikt från marken som fanns på vattnet. Det var bara att gå till anläggningen och duscha.

Så en kväll en vacker kväll var det dags att ta fram cyklarna för att åka på upptäcktsfärd i omgivningarna, kul att se sig om på cykel. Efter att ha cyklat i bostadsområden och vid sjöar var det dags att leta sig hem till ekipaget igen, men hur? Vägar fanns, men vilken, jag tog täten, inte skulle jag visa att jag inte hittade hem. Jo då vägen slutade på Karlsborgs soptipp. Jag fick krypa till korset och erkänna felet. Nu var det bara att ligga lågt och åka sist i fältet, vi kom hem till sist med en upplevelse rikare.

Staden Hjo, den lilla pärlan vid Vätterns strand besöktes per bil en dag, mycket vacker. Rökt fisk mm, införskaffades till kvällen för att avnjutas.

Fördelen med att inte vara så långt hemifrån kanske inte bara var bra, för nästa dag så kom det flera bekanta till oss för att hälsa på. Nu var det inte så farligt denna gång, men se upp, hur långt skall man åka för att inte få besök av grannar?

Till sist, några dagar av avkoppling, bra väder, trevliga medresenärer och ett intressant Karlsborg. Nu är det bara att planera för nästa år.

Vi hörs!

Publicerad den 2 oktober 2007 kl. 05:23

Betygsätt denna artikel:   1  2  3  4  5 

Tipsa en vän om denna artikel

Foto: Sune Jansson

Denna artikel innehåller flera bilder. Klicka här för att visa bildgalleri

Fler nyheter i denna kategori

2007-01-21 08:28:25 - Vad är det som lockar?
2007-01-10 22:58:03 - Det bara kom!
2006-12-29 07:28:07 - Som små diamanter
2006-12-22 12:52:05 - Grön, grön jul, strålande jul
2006-09-15 13:57:23 - Husvagnssemester
2006-07-30 14:19:20 - Semestern avklarad, lugn och ro tror du ja!
2006-06-09 16:56:43 - På vandring i Kilsbergen
2006-04-15 10:55:34 - Påskoroligheter i Stora Mellösa
2006-03-28 09:32:25 - Sångövningen
2006-03-07 08:43:19 - Det kom ett kort...
2005-12-01 11:32:47 - Julen står för vår dörr
2005-11-29 08:20:25 - Mörkret faller
2005-11-26 06:59:34 - En grann grans sista resa till granntorg
2004-12-18 13:51:32 - Min klassresa
2004-12-16 18:29:01 - Julfrid - vad då?
2004-09-01 09:13:51 - PRO-golf en höjdare för pensionärer
2004-07-13 13:26:07 - Sommarrymmare
2004-04-24 12:49:10 - Vandring i skogen